Jag åkte aldrig igår igen då pappa var kvar och hade även Anneli där.
Jag har inte hört någonting ifrån dem under natten men fick ett sms imorse där det stog att läget var oförändrat.
Att det inte snart kan ge med sig så att hon får somna in, det skulle vara bättre för oss alla om det blev så istället för att bara gå o vänta..

Det är så jobbigt när man vet hur läget är,
det hade varit bättre om hon hade fått en hjärtinfarkt istället för att ligga som hon gör.
Snart,
väldigt snart finns du inte mer. 
Jag kysste lätt din panna innan jag gick igår.

*

Älskade...

Allting började med att hon hade haft någon urinvägsinfektion som hon troligtvis inte riktigt hade blivit av med. Sen har hon varit på sitt älskade landställe under två veckor i sommar. Efter någon vecka när hon är tillbaka i sitt hem får hon mer och mer ont i kroppen framförallt ena höften och den sk. skötaren kollar till henne och säger att hon har fått ishias (?). En arbetsteraupeft mäter hennes höfter och konstaterar att hon behöver rullstol.
Straxt därefter blir hon av med den igen då de säger att de finns andra som behöver den bättre en henne.
De antydde även att hon hade fått träningsverk efter att hon varit på landet, äldre människor har det enligt skötaren.
Men man har inte träningsverk i 4-5 veckor!

Farmor har alltid tagit hand om sig själv, hon har haft stenkoll på sina mediciner hon ska ta. Hon har även haft god hygien och kunnat tagit hand om sig själv. Det ända hon har fått hjälp med är städningen.
Under pappas semester har han haft daglig kontakt med farmor för att höra hur hon mått.
Hon har fått mer och mer ont i kroppen och hon kan knappt längre ta sig ur sängen då hon har så ont.
Pappa antar att skötaren har allt under kontroll då han arbetar där, men så fel man kan ha.
Man kan inte lita på någon!
Genom att hon bor på ett hem så antar man att hon blir rätt omhändertagen och får den behandlingen hon behöver.

Anneli, pappas fru, jobbar som undersköterska och har undersökt henne vid något tillfälle och upptäckt saker som de sagt till skötaren om, men ingenting har hänt.

Det var en torsdag, farmor ska till röntgen för att undersöka sin höft tror jag det var men inte säker. Allting där går bra men natten till fredag ringer de från stället där hon bor och säger att de ska köra in henne med ambulans till Danderyd för att hon har svårt att andas.
Det kom att bli hennes sista natt som hon sov i sin egna säng.
Sedan dess har hon legat på sjukhus och man har upptäckt allt mer som inte har stått rätt till.
Från den natten då hon åkte in har läget bara blivit sämre, synd bara att det var försent.
Man upptäckte att hon hade svamp i matstrupen vilket gjort att hon haft svårt att äta och svälja, hon har fått svår blodförgiftning genom en inflamerad handled, hon har fått lunginflammation.
 Och detta med ishias var inte det utan det var en becken fraktur.
IDITOTER!!!

Hon läggs på infektionsavdelningen men där kan de inget göra då hon under 9 dagar (tror jag) fått antibiotika mot detta men hennes kropp är så svag så det tas inte emot.
Man försöker med allt men ingenting fungerar. Även hon började bli allt mer frånvarande från vardagen.
Då ingenting fungerar inser de att hoppet mer eller mindre är ute och hon får tillbringa sin sista tid på Löwenströmska sjukhuset där hon ligger än idag.
Överläkaren där konstaterade även att hennes liv inte går att rädda och att hon skulle få dropp i enbart tre dagar från hennes ankomst dit. Detta pga att men gör henne mer illa genom att hela tiden sticka henne än vad det gör gott för hennes liv. 

Man förstog inte hur det kunde bli så fel med allting förrän man visste vad det berodde på.
Den sk. skötaren som hon haft där hon bodde var ingen skötare, han hade ingen giltig legitimation och inte heller någon erfarenhet av det han höll på med (äldrevård), han var inhyrd från ett bemanningsföretag.
Han har skyldighet att raportera till läkaren om vad som händer och sker, han ska rapportera om allting. Men det finns inte en ända anteckning från honom på farmor.

Borde man som människa inte reagera över en annan människas beteende?
Farmor har vart uppe och gått och som jag skrev tagit hand om sig själv, från detta till att hon blir helt sängliggandes och klarar inte av någonting.
Detta på bara ett par veckor. 
Borde inte då en undesökning ske??

Hade det inte varit för honom så kanske vår älskade fått tillbringa några år till av sitt liv.
Vi hade kunnat få anteckna det hon berättade. Hon hade så mycket historia med sig i bagaget. 
Jag ska inte skylla allt på honom men om farmor hade kommit under vård mycket tidigare hade kroppen antagligen varit mer mottaglig av antibiotikan. 
Vilket ev kunde lett till att hon orkat ett tag till.

Hur kan en människa bara göra någonting sånt här?
Har man ingen känsla över huvud taget för andra människor?
Jag förstår inte!
Hur kan man säga att man är utbildad om man inte är det?
Vad har man för syfte med det? 
Är meningen att få människor att lida?
Jag hoppas verkligen att du får ett fortsatt plågsamt liv och att du brinner i helvettet!

Du älskade..
Du finns för alltid i våra hjärtan!