Två trappor upp!
//
Jag gick ut genom porten,
höll upp dörren för en människa jag aldrig tidigare sett.
Mitt första antagande, Nyinflyttad.
Jag säger givetvis hej, hon hejar tillbaka.
Lägenheten har stått tom någon månad.
Hon ska bo själv i denna stora 3:a ombyggd till en 5:a.
Hon ska ha sin son varannan vecka, jag antar att hon är nyskild, hon känndes så bortvänd och dyster.
Jag fick uppfattningen om att hon redan nu vantrivs, och inte alls vill bo här i vårat familjära hus där man hälsar på varandra och småpratar lite när man ses!
Hon visste inte hur det skulle bli, hon hade aldrig bott i lägenhet.
Hur ska man betee sig, vad kan man göra och inte?
Det var nästan så jag såg tankarna flyga runt i hennes osäkerhet.
Hon vill ha sitt hus, sin man, sitt barn, hon vill leva som hon tidigare gjort.
Jag tror inte att man kommer se så mycket av henne,
hon kommer bara sitta där uppe innanför sina väggar och dricka rödvin när sonen har lagt sig till sängs.
Hon kommer tycka livet är en pest, drömma sig tillbaka till tiden som var.
Det här är inte alls hennes dröm, det här är inte alls vad hon vill...
Jag gick ut genom porten,
höll upp dörren för en människa jag aldrig tidigare sett.
Mitt första antagande, Nyinflyttad.
Jag säger givetvis hej, hon hejar tillbaka.
Lägenheten har stått tom någon månad.
Hon ska bo själv i denna stora 3:a ombyggd till en 5:a.
Hon ska ha sin son varannan vecka, jag antar att hon är nyskild, hon känndes så bortvänd och dyster.
Jag fick uppfattningen om att hon redan nu vantrivs, och inte alls vill bo här i vårat familjära hus där man hälsar på varandra och småpratar lite när man ses!
Hon visste inte hur det skulle bli, hon hade aldrig bott i lägenhet.
Hur ska man betee sig, vad kan man göra och inte?
Det var nästan så jag såg tankarna flyga runt i hennes osäkerhet.
Hon vill ha sitt hus, sin man, sitt barn, hon vill leva som hon tidigare gjort.
Jag tror inte att man kommer se så mycket av henne,
hon kommer bara sitta där uppe innanför sina väggar och dricka rödvin när sonen har lagt sig till sängs.
Hon kommer tycka livet är en pest, drömma sig tillbaka till tiden som var.
Det här är inte alls hennes dröm, det här är inte alls vad hon vill...
//
Barn!
Klart att tanken på barn ofta snurrar omkring i mitt huvud, ett litet knyte ska enligt min mening skapas i livet, människan är född till att föra det vidare långt i olika generationer. Det är dock helt ofattbart hur det kan bli till, allt börjar hos mannen och överförs till kvinnan och på 9 månader så har ett nytt liv blivit till, ja det är sjukt men så jävla coolt!
Jag har alltid tyckt om barn, jag har alltid velat ha barn!
Jag har själv två syskon och vill även att mina barn (de jag nu får om jag nu får några) ska kunna ha varandra och kunna hjälpas åt längre fram i livet. Jag kan bara se till min pappa som är ensamt barn jag vet hur jobbigt han har tyckt att det varit me farmor den dagen farfar gick bort, och inte bara då utan i helhet i vardagen. Det fanns bara pappa och fråga om hjälp,de hade ju ingen annan, hade han haft syskon hade de kunna hjälpas åt.
Sen ca 8 år tillbaka har jag frivilligt handskas med barn eftersom jag är gymnastiktränare för barn födda 98-01. Började som huvudtränare när 98 gruppen var 4-5 år. Det är så grymt skoj! Att se hur de utvecklas och snart börjar komma upp mot tonnåren o dess motgångar och äventyr.
Att jag fick med Viktor på kuppen när jag träffade Fredrik har aldrig stört mig, jag har vuxit nå otroligt och fått tagit mammarollen på allvar, men ändå inte på riktigt! Man lär tänka och planera så mycket mer. Om vi ska iväg nu, när når vi en toa igen, har han ätit ordentligt så han klarar sig?! Allt blir så annorlunda mot när man bara hade sig själv att tänka på. Han är ju inte min, men min bonus son :D
Jag har även fått höra från svärmor att jag tar så bra hand om Viktor, att jag tänker på ett sätt som man måste när man har barn med sig i vardagen.
I vissa lägen är det svårt, jag säger vad han ska göra, då får jag tillsvars,"Du bestämmer inte över mig, det gör mamma och pappa". Klart att det är så, men även jag bor här och då bestämmer jag med. Jag vill ju inte heller vara för tjatig men jag säger ifrån när jag tycker att det behövs!
Klart då att jag vill ha mitt eget knyte, fredrik har ju sitt medan jag får "låna" viktor av hans mamma, det är inte samma sak.
När man är i barn tankar så ser man stora magar, barnvagnar, vänner som blir gravida, mammor som ammar mm. Klart att man då undrar när är det min tur och om det ens är möjligt? Om inte ska man då adoptera eller bara hoppa över det som är en kvinnas uppgift i livet, Att bli och få vara Mamma?!
Jag har alltid tyckt om barn, jag har alltid velat ha barn!
Jag har själv två syskon och vill även att mina barn (de jag nu får om jag nu får några) ska kunna ha varandra och kunna hjälpas åt längre fram i livet. Jag kan bara se till min pappa som är ensamt barn jag vet hur jobbigt han har tyckt att det varit me farmor den dagen farfar gick bort, och inte bara då utan i helhet i vardagen. Det fanns bara pappa och fråga om hjälp,de hade ju ingen annan, hade han haft syskon hade de kunna hjälpas åt.
Sen ca 8 år tillbaka har jag frivilligt handskas med barn eftersom jag är gymnastiktränare för barn födda 98-01. Började som huvudtränare när 98 gruppen var 4-5 år. Det är så grymt skoj! Att se hur de utvecklas och snart börjar komma upp mot tonnåren o dess motgångar och äventyr.
Att jag fick med Viktor på kuppen när jag träffade Fredrik har aldrig stört mig, jag har vuxit nå otroligt och fått tagit mammarollen på allvar, men ändå inte på riktigt! Man lär tänka och planera så mycket mer. Om vi ska iväg nu, när når vi en toa igen, har han ätit ordentligt så han klarar sig?! Allt blir så annorlunda mot när man bara hade sig själv att tänka på. Han är ju inte min, men min bonus son :D
Jag har även fått höra från svärmor att jag tar så bra hand om Viktor, att jag tänker på ett sätt som man måste när man har barn med sig i vardagen.
I vissa lägen är det svårt, jag säger vad han ska göra, då får jag tillsvars,"Du bestämmer inte över mig, det gör mamma och pappa". Klart att det är så, men även jag bor här och då bestämmer jag med. Jag vill ju inte heller vara för tjatig men jag säger ifrån när jag tycker att det behövs!
Klart då att jag vill ha mitt eget knyte, fredrik har ju sitt medan jag får "låna" viktor av hans mamma, det är inte samma sak.
När man är i barn tankar så ser man stora magar, barnvagnar, vänner som blir gravida, mammor som ammar mm. Klart att man då undrar när är det min tur och om det ens är möjligt? Om inte ska man då adoptera eller bara hoppa över det som är en kvinnas uppgift i livet, Att bli och få vara Mamma?!
